221119 Lördag Castro Verde

Eva och Errol går sin förmiddagspromenad i hård blåst, nordvästan idag också. Till Errols stora glädje känns det riktigt kyligt, ca 15 grader bara. Castro Verde ligger på en kulle, med stora, öppna fält runtomkring, så vinden får riktigt tag i oss under promenaden. Vi går backe upp och backe ner på Castros trånga gator. Här finns alltid mycket för Errol att läsa och signera! Men vi slipper dock inte undan en kort regnskur på hemvägen!

Björn har skött vardagsaktiviteter medan vi har promenerat. Det innebär toatömning och påfyllning av vatten!

Tyska vännerna, Christine och Hartmut bjuder oss på lunch idag! Den stora frågan är, ska vi sitta ute eller inne? Väderläget är osäkert, så Christine beslutar att vi bänkar oss inne i deras lilla husbil. Det är trångt, men gemytligt! Errol får dock stanna hemma och jobbar med sin gröna godisboll under tiden!

Lunchen startas med en välkomstskål i Portvin och därefter bjuds en varm, smakrik Tomatsoppa, till förrätt. Sedan serverar Christine enorma portioner med kokt potatis, Bratwurst och Sauerkraut. Dryck är idag Weissbier! Måltiden avslutas med kaffe och stor sötsak! Nu är vi absolut proppmätta och menyn får betyget ”Insigniore cum laude” (Med utmärkt beröm godkänt)!

På vår knackiga skoltyska resonerar vi om författare (vi tycker alla om historiska romaner) som vi rekommenderar varandra, ställplatser som de tipsar om i Tyskland, deras flykt från forna Östtyskland till Västtyskland och mycket, mycket annat av intresse!

Framåt tretiden börjar herrarna efterfråga sina siestor, så vi bryter upp och tackar allra hjärtligast för den superba måltiden samt mycket trevlig samvaro!

Efter Björn-siestan har vi lovat Errol en träningsmatch. Med hotande moln i bakgrunden ger vi oss ändå ut på planen och Homer-Zlatan går på högtryck idag! Utvilad och i sval temperatur är han helt oslagbar! Lagom när första regnstänken träffar oss, blåser Homer-Zlatan av matchen och lufsar hemåt till vatten och mat!

Den gemensamma kvällspromenaden startar i oundviklig regnskur, som upphör innan vi är hemma igen. Vid Homer står nu Christine och väntar med en dessert som hon glömt att bjuda på! Vad är nu detta? Det visar sig vara en ask med stora, mörkblå, körsbärsliknande bär! Bären heter Jabuticaba och de växer, konstigt nog, direkt på trädstammen!

Christine har plockat dem själv, när hon senast var i Brasilien. Där har hon släktingar, som hon hälsar på varje år. Vi smakar genast! Jabuticaba-bären är inte fullt så söta som körsbär, men är saftiga och smakrika. Resten av bären sparar vi till morgondagens fruktsallad. Det kommer att bli mumsigt! Återigen, tack Christine!

Nu är det åter dags att göra kväll! Dock vankas ingen matlagning, ty våra magar är fortfarande stinna efter den rikliga, tyska lunchen.