221106 Söndag Moncofa – Daimiel

Natten var riktigt sval och vi har bara 13 grader inne i Homer, när frukosten ska avnjutas. Eva tänder några ljus för att höja temperaturen något. Vi snålar nämligen på gasen, för den lär behövas imorgon natt när vi står i mycket svalare temperatur i inlandet.

Så lämnar vi Moncofa och styr mot Valencia, där vi svänger rakt västerut mot inlandet och högplatåer. Vi konstaterar att vi aldrig sett så många motorcyklar ute på vägen, som idag. Efter en stund blir det faktiskt helt stopp på den tre-filiga motorvägen, förutom bisvärmen av motorcyklar som kommer farandes på alla sidor om bilarna. Det är faktiskt tusentals motorcyklar som kommer i oändlighet. Poliser står överallt, blåser i sina visselpipor och viftar fram motorcyklarna. Vi fattar ingenting. När vi sedan söker på internet, visar det sig att det är en Grand Prix-tävling för motorcyklar strax utanför Valencia och det är dit alla är på väg!

Efter någon timmes köande, svänger alla motorcyklar och de flesta bilar av vägen! Pust! Nu får vi äntligen köra i lugn och ro! Nu är det bara vi och andra söndagsåkare kvar på motorvägen!

Vi ser många rovfåglar utmed färden, både stora och mindre, men vi hinner aldrig identifiera dom. Förutom en Röd Glada.

Vid 14-tiden är vi framme i Daimiel, en stad med ca 17 000 invånare. I dess närhet finns Spaniens minsta naturreservat. Här rastar migrerande iberiska änder, doppingar och hägrar, i ett översvämningsområde på slätten La Mancha.

Björn tar sin siesta, som vanligt, medan Eva och Errol ger sig ut på områdesspaning. Det är varmt idag, med 23 grader och strålande sol. Så vi försöker hitta skugga på trottoarerna och siktar in oss mot centrum. Men, usch vilka urtråkiga, fula gator vi får slingra oss fram på innan vi slutligen kommer fram till centrum. Här finns en kyrka med en liten lummig park runtom, där människor sitter på uteserveringar. Gågator med affärer, löper sedan vidare åt olika håll.

Men, nu har vi redan gått så långt att vi måste vända hemåt, på lika tråkiga gator. Vi ser även skyltarna mot naturreservatet, men konstaterar att även det är för långt för en fyrbening att gå, en sådan här varm dag, 23 grader! Vi måste gå hem och pusta ut!

När Eva kommer hem vill hon genast öppna takluckan. Men, vad händer nu då? Veven lossnar från sitt fäste och fästet spricker! Det får lagas vid senare tillfälle! Vi öppnar fönstret istället!

Den gemensamma kvällspromenaden blir lika tråkig den. Vi går runt kyrkogården och så mycket mer finns inte att göra ikväll.

Vi går hem och videochattar med Christer och Marianne, som nu har boat in sig i sin lägenhet i Olho. Vi får en guidad tur och lägenheten är jättestor och modern. De har fin uteplats med liten gräsmatta framför, två pooler och utsikt över havet. De är självklart jättenöjda! Nu har de en månad på sig att njuta av tillvaron i Portugal.

Morgondagens resmål är Zafra.